Den lärande organismen
Jag har precis lättat i min SK 61, men farten ökar inte. Vi kommer nätt och jämnt över gärdsgården vid gräsfältets ände, och jag är stressad. Då frågar flygläraren, helt lugnt: ”Vad var felet?” Jag ska just fälla in klaffen. Jag hade landningsklaff. Han hade sett det och låtit mig fortsätta, och den läxan bar jag med mig i hela mitt flygarliv. Det är säkerhetskultur: det som lärs ut utan att stå i någon kursplan.
Redan första veckan på flygskolan i Ljungbyhed stöptes vi i respekten för spetsiga flygplan. Det var flygplan som skenade om man inte gjorde rätt, som unghingstar. Det skulle ta år innan någon av oss satt i ett sådant. Ändå fanns respekten där från första dagen. Flyglärarna lärde ut den, och jag tror inte att de visste att de gjorde det.
Hur mycket det betydde förstod jag när Österrike köpte Draken. Deras piloter fick samma utbildning som vi. Ändå gjorde de fel som vi på en svensk division inte ens förstod att man kunde göra. De var inte sämre piloter. De hade en annan erfarenhet. De hade fått allt som gick att skriva ner, men det som inte gick att skriva ner följde inte med.
Det som går att leverera och det som inte gör det
Edgar Schein, som har präglat forskningen om organisationskultur mer än någon annan, beskriver kultur i tre nivåer. Överst finns det synliga: flygplanen, checklistorna, kurserna. I mitten finns de värderingar man säger att man har. Längst ner finns de grundläggande antagandena, det som är så självklart att ingen längre ser det.
De två översta nivåerna går att leverera. Den tredje går inte att leverera. Den måste växa fram där den ska finnas.
Därför förstod vi inte ens att felen gick att göra. Vi såg inte vår egen kultur. Enligt Schein är det precis så kultur fungerar: det en grupp har lärt sig blir till slut så självklart att det försvinner ur medvetandet.
Vad är bättre och vad är sämre?
Det vore lätt att säga att vår kultur var bättre. Men vi hade inte alltid varit bra. Enligt Mikael Nilsson, som har forskat om flygvapnets haverier under kalla kriget, omkom i snitt 21 svenska militärflygare om året på 1950-talet. På 1960-talet var det 13 och på 1970-talet ungefär sju. I mitten av 60-talet började flygvapnet systematiskt rapportera störningar, just för att haverierna var så många.
När jag flög var vi fantastiskt bra på att flyga på gränsvärdena utan att flyga ihjäl oss. Det kunnandet fanns inte från början. Det hade vuxit fram ur det som generationerna före oss hade fått lära sig den hårda vägen.
Schein definierar kultur som de grundläggande antaganden en grupp har lärt sig när den har löst sina problem, och som har fungerat så bra att de lärs ut till nya medlemmar som det rätta sättet att se, tänka och känna. Kultur är alltså inte bättre eller sämre i sig. Den är ett svar på de problem gruppen har haft. Vår kultur var svaret på 50-talet. Österrikarna hade en annan historia och därmed andra svar.
Fysikern Philip Anderson skrev 1972 att det på varje ny nivå av komplexitet uppstår helt nya egenskaper, som inte går att räkna fram ur delarna. Atomer bildar molekyler, molekyler bygger organismer, organismer bildar organisationer och organisationer bildar länder. Kultur är en sådan egenskap. Den finns inte i en enskild pilot eller i en instruktion, utan i helheten. Och den finns på flera nivåer samtidigt. Robert Helmreich och Ashleigh Merritt visade att piloters beteende formas av tre kulturer på en gång: landets, yrkets och organisationens.
Frågan är därför inte vilken kultur som är bäst. Frågan är om kulturen passar de problem man har framför sig. Vi flög spetsiga flygplan på gränsvärdena, och vår kultur var formad för just det.
Att ta en risk eller att löpa en risk
Vi hade också en kultur att flyga precis på gränsen. Vi övade halvrollen, där flygplanet vänds upp och ner och dras igenom nedåt, med max zon 3 och 600 km/h i ingångsfart. Vi visste att om vi satte alfa 18 och höll koll på både alfa och g, tog vi oss runt med en höjdförlust under 1 500 meter. Det var lite klurigt, för alfamätaren och g-mätaren satt på var sin sida om SI, siktlinjesindikatorn. Det blev Marty Feldman-blicken, ett öga åt varje håll.
Hur stor skillnaden var visade sig på det sorgligaste sätt sommaren 1985. En ensam svensk spanings-Viggen, en SH 37 från F 13, fick två sovjetiska Su-15 tätt bakom sig över Östersjön. De var aggressiva, och den svenske piloten manövrerade för att komma loss, lågt över havet. Den ena sovjetiske piloten följde efter nedåt. Han trodde att han kunde följa ett flygplan av en annan typ. Det gick inte. Han kunde inte ta upp planet i tid, slog i vattnet och omkom.
En nära vän till mig satt samtidigt i jaktberedskapen i Visby. Två AJ 37 fick startorder och lyfte, och i luften fick de order att skydda spaningsflygplanet. Jag tror att stridsledningens order i första hand var menad för ryssarna, som rimligen lyssnade: nu är det allvar. En order kan ha två mottagare. Men skyddet fick starta från marken när hotet redan var där.
Att följa ett annat flygplan nedåt är en fälla. Den du följer flyger efter sina gränser, inte efter dina. Han var inte heller en sämre pilot. Su-15 var byggt för att, styrt från marken, skjuta ner bombflygplan på hög höjd. Hans kultur var svaret på det problemet. Vår var svaret på att flyga lågt och hårt över Östersjön. Vi visste var gränsen gick för vårt flygplan, för att vi hade övat på den. Han använde någon annans gräns som sin.
Säkerhetsforskaren Jens Rasmussen beskrev 1997 hur verksamheter, under tryck mot effektivitet och minsta ansträngning, glider mot gränsen för det som är säkert, och att gränsen inte alltid syns för dem som arbetar nära den. I hans modell finns både den verkliga gränsen och den gräns man uppfattar. Den sovjetiske piloten uppfattade Viggens gräns som sin egen. Rasmussens råd var att göra gränserna synliga och ge människor möjlighet att lära sig hantera dem. Det var precis vad halvrollen var. Forskare vid SINTEF i Trondheim skiljer på att ta en risk och att löpa en risk. Vi tog en risk, med siffror vi kunde utantill. Den som inte vet var gränsen går löper den.
Lägg också märke till Marty Feldman-blicken. De två värden piloten behövde samtidigt satt långt ifrån varandra. Christopher Wickens och Melody Carswell kallar principen proximity compatibility: information som ska vägas samman ska visas nära varandra. Träningen och kulturen kompenserade för en brist i gränssnittet. Det fungerade, men det var inte konstruerat så.
Flyglärarna och den dolda läroplanen
Det flyglärarna gjorde har ett namn inom medicinsk utbildning: den dolda läroplanen. Frederic Hafferty och Ronald Franks visade 1994 att det mesta av det som formar en läkares yrkesidentitet inte står i kursplanen. Det finns i det som visas, tas för givet och upprepas varje dag. Filosofen Michael Polanyi sa det kortare: vi vet mer än vi kan säga.
Jean Lave och Etienne Wenger beskriver hur det går till. Nykomlingen får vara med i utkanten av en praktik och växer in i den, steg för steg. Det man lär sig är inte i första hand moment. Det är vem man är. I Ljungbyhed blev vi piloter som flög spetsiga flygplan, flera år innan vi gjorde det.
Ibland visste de precis vad de gjorde. Läraren i SK 61:an, han som lugnt frågade vad felet var, lät mig göra felet. Men han visste var gränsen gick, och marginalen låg på hans sida. Forskningen kallar det felhanteringsträning. Nina Keith och Michael Frese visade i en metaanalys 2008 att den som får göra fel under kontrollerade former, och lära av dem, klarar nya situationer bättre än den som har tränats att undvika fel.
Jämför med roderprovet efter fågeln i fenan, som jag skriver om i Varför människor gör fel när det gäller.Varför människor gör fel när det gäller. Båda gick bra. Men roderprovet berättade att allt höll, och gärdsgården berättade hur nära det var. Robin Dillon och Catherine Tinsley har visat att det är just den skillnaden som avgör om ett tillbud gör oss försiktigare eller djärvare. Läraren lät gärdsgården berätta.
Organisationen som organism
På 1980-talet studerade forskare från Berkeley flygverksamheten på amerikanska hangarfartyg. Ungefär var 40:e månad är i stort sett hela besättningen utbytt, och alla officerare har gått vidare till andra tjänster. Ändå fungerar fartyget på hög nivå. Forskarna förklarade det med att fartyget är en enda stor skola som aldrig stänger. De konstaterade också att mycket av det de beskrev var känt av besättningen, men sällan uttalat.
Karl Weick och Karlene Roberts, som själv ingick i Berkeley-gruppen, tog det ett steg längre. De talade om ett kollektivt sinne: människor som handlar med uppmärksamhet på varandra och på helheten. Ju mer av det uppmärksamma samspelet, desto färre fel. Tillförlitligheten satt inte i tekniken. Den satt i hur människorna samspelade.
Jag har sett det hända. Efter incidenten 1985 flög vi aldrig ensamma i spaningsberedskapen. Vi flög alltid rote, med fast rollfördelning. En SF 37 gjorde fotojobbet på låg höjd. En SH 37 ledde företaget och band under fotograferingen upp den sovjetiska jakten på höjd ovanför. Den som fotograferar lågt över havet har ingen uppmärksamhet över för det som händer bakom honom. Nu behövde han inte ha det. Någon annan hade den uppgiften. Skyddet startade inte längre från Visby när det behövdes. Det flög med från början.
Det var inte i första hand piloterna som lärde sig något. Det var organisationen. Chris Argyris och Donald Schön skiljer mellan enkel- och dubbelloopslärande. I det första rättar man felet och fortsätter som förut. I det andra ändrar man de antaganden som arbetet vilar på. Att ett ensamt flygplan kunde både göra jobbet och hålla koll på hotet var ett sådant antagande, och det ändrades.
Det är vad jag menar med organisationen som organism. Cellerna byts ut, men organismen lever kvar och bär med sig det den har lärt sig. Därför är kulturen inte en försvarslinje bland andra. Den är det som gör att organisationen lär sig.
Att köpa Draken med utbildning
Att köpa ett färdigt ledningssystem enligt ISO 27001, kopiera någon annans policy eller skicka alla på samma kurs är att köpa Draken med utbildning. Instrumenten följer med. Respekten gör det inte.
Det gäller åt andra hållet också. En kultur som har vuxit fram i en bank är svaret på en banks problem, inte på ett vårdbolags eller en kraftproducents. Börja därför i er egen kontext, inte i någon annans.
Era flyglärare finns redan. Det är de seniora teknikerna, driftledarna och de som har varit med längst. En nyanställd lär sig säkerhet av hur de gör när larmet går klockan tre på natten, vilka genvägar de tar och hur de pratar om kollegan som klickade fel. Inte av policyn. De bästa av dem låter de nya göra fel, i övningen och med marginalen på sin sida. Frågan är inte om ni har en dold läroplan. Det har ni. Frågan är vad den lär ut.
Samma sak gäller era gränser. Hur länge klarar sig verksamheten utan sitt affärssystem? Hur många larm hinner jouren hantera innan den börjar sålla bort? Hur lång tid tar en återläsning från backup? Det är er halvroll. Den som har övat vet. Den som bara har räknat tror.
Och till skillnad från oss kan ni öva halvrollen utan att någon dör: med kontrollerade fel i produktion, avbrott som ni själva väljer tidpunkt för och övningar där försvarare och angripare arbetar tillsammans.
Lånade siffror är samma fälla som 1985. Ett branschsnitt för återställningstid, en annan organisations bemanning av jouren eller leverantörens utlovade prestanda är någon annans flygplan. Det går bra att följa efter, ända tills det går nedåt.
Rotens rollfördelning hör också hemma i er incidenthantering. Teknikern som återställer systemen flyger lågt, med all uppmärksamhet på jobbet. Någon annan måste flyga ovanför och binda upp det som annars kommer bakifrån: ledningen som vill ha besked, kunderna, pressen och angriparen som kanske fortfarande är kvar. Och den rollen ska vara bemannad från början, inte larmas ut när hotet redan är där.
Kom också ihåg att en order kan ha två mottagare. En angripare som fortfarande finns i nätet kan läsa er e-post och era chattar. Led incidenten i kanaler utanför de system som kan vara komprometterade, och bestäm medvetet vad ni vill att motparten ska höra.
ISO 27001 kräver att ni säkerställer kompetens och medvetenhet, men en standard kan bara pröva det som går att skriva ner. Resten bygger ni genom vem som går bredvid vem. Lägg in det i den operativa planeringen, på samma sätt som ni planerar övningar och beredskap.
Fem frågor till ledningsgruppen
- Vilka problem har er kultur lärt sig att lösa, och är det de problem ni har i dag?
- Vilka är era flyglärare, och vet de om att de är det?
- Vad lär de ut som inte står i någon policy?
- Vad händer med det när de slutar?
- Var går era egna gränser, och vet ni det för att ni har övat vid dem eller för att ni har lånat dem?
Läs vidare
- Edgar H. Schein: Organizational Culture and Leadership. Jossey-Bass, första upplagan 1985.
- Philip W. Anderson: ”More Is Different”. Science 177(4047), 1972.
- Robert L. Helmreich och Ashleigh C. Merritt: Culture at Work in Aviation and Medicine: National, Organizational and Professional Influences. Ashgate, 1998.
- Frederic W. Hafferty och Ronald Franks: ”The hidden curriculum, ethics teaching, and the structure of medical education”. Academic Medicine 69(11), 1994.
- Michael Polanyi: The Tacit Dimension. 1966.
- Jean Lave och Etienne Wenger: Situated Learning: Legitimate Peripheral Participation. Cambridge University Press, 1991.
- Chris Argyris och Donald A. Schön: Organizational Learning: A Theory of Action Perspective. Addison-Wesley, 1978.
- Nina Keith och Michael Frese: ”Effectiveness of error management training: A meta-analysis”. Journal of Applied Psychology 93(1), 2008.
- Robin L. Dillon och Catherine H. Tinsley: ”How near-misses influence decision making under risk: A missed opportunity for learning”. Management Science 54(8), 2008.
- Gene I. Rochlin, Todd R. La Porte och Karlene H. Roberts: ”The Self-Designing High-Reliability Organization: Aircraft Carrier Flight Operations at Sea”. Naval War College Review 40(4), 1987.
- Karl E. Weick och Karlene H. Roberts: ”Collective Mind in Organizations: Heedful Interrelating on Flight Decks”. Administrative Science Quarterly 38(3), 1993.
- Jens Rasmussen: ”Risk management in a dynamic society: a modelling problem”. Safety Science 27(2–3), 1997.
- Christopher D. Wickens och C. Melody Carswell: ”The proximity compatibility principle: Its psychological foundation and relevance to display design”. Human Factors 37(3), 1995.
- Yefim Gordon och Dmitriy Komissarov: Sukhoi Interceptors: The Su-9, Su-11 and Su-15. Om händelsen över Östersjön 1985.
- Peter Jacobsson: Flygvapnets erfarenhetshantering: Hur lär sig vem vad? Försvarshögskolan, 2016.